Livet ska ju vara en schlager
De senaste sju åren har februari och halva mars bestått av fler nätter på hotell än hemma, fler vakna timmar än sömn, stressiga deadlines, tonartshöjningar, ändlösa dagar i kalla ishallar, minst 10 intervjuer per dag, magkatarrsatacker, skräpmat, sjukt sena middagar, bästa kollegorna, sjukt mycket roligt bar häng, en del fest, och väldigt mycket jobb.
I år är jag hemma med bebis. Det är alltså första gången på åtta år som jag inte åker på schlagerturné. Inga sena nattlämningar, inget mer ringa in till redaktionen och med nöd och näppe få med en text om att säg Shirley Clamp och Magnus Uggla sitter fast i en hiss, eller att brandlarmet har gått på hotellet och Shirley Clamp kommer ut i korridoren i bara morgonrock och skriker: mitt barn, jag måste skydda mitt barn, eller att E-Type blir attackerad av någon galning eller att The Moniker blir attackerad av en dokusåpakändisgalning.
Inget mer sent hotellrumsnattsudd med bästa kollegorna efter en sjukt stressig natt. Inget mer sitta och dunka in texter på efterfesten och sen, när alla texter är lämnade och klockan är efter midnatt äntligen få tid för att äta bara för att inse att buffén är a) härsken eller b) bortplockad.
Medan startfältet i den första deltävlingen i Malmö och halva Timotej hängde vid en chokladfontän i gårkväll somnade jag i sängen med kläderna på medan jag försökte söva om min son genom att amma honom.
I natt, när det festas loss på Le Fil rasoir på Hotell Savoy i Malmö, ligger jag på soffan med öronproppar medan min son i bästa fall sover och i värsta fall skriker med pappan i sovrummet eftersom vi ska sluta nattamma.
I morgon sitter jag inte i ett pressrum på Malmö Arena och gör den speciella uppvärmningen, den som jag och kollegan Lars alltid gjorde, som jag nu har fört över till David, som i år är ensam reporter. Jag sitter och kollar på Melodifestivalen hemma med min son och min man.
Den enda likheten mellan de två världarna är väl sömnlösheten.
Nya tider är ju ofta bra tider, men just i det här sammanhanget sticker det till lite i hjärtat. De här sex veckorna är de yrkesmässigt roligaste på året, och har blivit min grej.
Men nu är Elliot min grej. Vilket är härligt. Men att byta bajsblöjor och gå på babysim är inte så jävla mycket schlager.
Kommentarer
Trackback
