Åskbollen
I tisdags var vi med mammagruppen på öppna förskolan. Vår mammagrupp är verkligen så himla toppen och vi hänger ofta.
Bebis i utvecklingsfas = åskmoln
Hur som, S berättade att T har varit förfärligt gnällig och jobbig de senaste veckorna. Redan förra veckan när de var här konsulterade vi Bibeln, dvs boken Växa och upptäcka världen och appen the wonder weeks, där första årets utvecklingsfaser beskrivs. Jag visste att Elliot var nära nästa fas och eftersom de andra grabbarna är 1-2 veckor äldre än honom verkade det rimligt att det var just fas som var på tapeten.
M berättade att J likt T var gnällig, fick små utbrott och åt dåligt. Och C skrev på Facebook att G gick omkring där hemma och var jättearg och hade sig.
Fas, fas, fas, sa jag och läste högt ur Bibeln.
Efter sovstunden samma eftermiddag märkte jag en förändring hos min annars så glada bebis. Han klängde, Gud som han klängde. Klamrade sig fast vid mina ben och skulle upp upp upp. Kramade luften ur mig med sina små knubbiga armar när han väl var uppe i famnen. Och gnällde som aldrig förr när jag släppte ner honom.
Jag konsulterade Bibeln och mycket riktigt; han var inne i fasen.
De senaste dagarna har det klängts och gnällts och sovits otroligt dåligt på nätterna. Att han dessutom är förkyld och brottas med växande tänder samtidigt gör ju inte saken bättre.
Och hans temperament! Han får små vredesutbrott när han inte får som han vill, blir arg som ett bi, spänner blicken i mig och gormar och står på. Egentligen lite gulligt, men också påfrestande.
När han är trött blir det ännu värre. Då vill han vara i min famn, men jag får inte vagga. Inte sitta. Inte ligga i sängen och mysa. Bara stå. Helt stilla med den där lilla kroppen i min famn och de små armarna som kramar hårt hårt och huvudet som borrar in sig i min hals alternativt passar på att ta ett bett på lin arm om han är på det humöret.
Så vi står där. Helt still. Tills mina armar värker och han till slut kanske går med på att ligga i sängen och somna.
Min lilla åskboll. För honom är det ingen tröst att jag vet vad som händer i lilla huvudet och kroppen och att det bara är en fas (förhoppningsvis den sista av de sju-åtta de går genom under första året). Men för mamman är det fantastiskt skönt att veta att om några veckor kommer han att vara en liten solstråle igen, som dessutom har lärt sig massa nya saker. Nytt från i går är bland annat att han pekar och säger dä. Och kryper runt i lägenheten och ropar baba när Pappa har gått till jobbet.
Så gulligt att man nästan, men bara nästan, förlåter den sömnlösa natten och vredesutbrotten.
Kommentarer
Trackback
