Den sista mars klev jag in på redaktionen och när jag kom bort till nöjets hörna tyckte jag att det var väldigt konstig stämning.
Alla var fnissiga och konstiga, men ingen sa något. Efter ett tag förstod jag att Sofia, som varit vikarie ungefär lika länge som mig (jag började en vecka innan henne) hade fått fast jobb.
Strax därefter kallade personalredaktören in mig på sitt kontor och erbjöd mig samma sak.
Jag trodde att det var ett aprilskämt först. Inte för att det var för otroligt för att vara sant, för gudarna ska veta att jag är kompetent nog och såå värd det. Men mest för att jag hade två månader kvar på mitt vikariat och är van vid att man i den här branschen får veta sådana saker sin sista arbetsdag.
Men det var inget aprilskämt. Den sista mars blev jag fast anställd reporter på Expressen.
På den där arbetsplatsen vars redaktion jag passerat tusen gånger med bilen och tänkt: En dag kanske...
Dröm nummer två hade gått i uppfyllelse, bara två månader efter den första. Man kan lugnt säga att det kändes som ett bra år.

Två veckor senare, på skärtorsdagen, skrev jag och Hjärtat på kontraktet för vår alldeles egna lägenhet. Efter massa visningar och hårda budgivningar hade vi äntligen blivit ägare (och miljonskuldsatta) till en liten pralin på 57 kvadrat i Gamla Råsunda.
I och med att dröm nummer tre slog in började jag på allvar fundera på när det stora nederlaget skulle komma. För det vet ju alla att man inte kan ha så mycket tur på en och samma gång. Det är liksom så det funkar. Men hitills har det faktiskt inte blivit något bakslag.

Sommaren var nog ganska så fantastiskt måste jag säga. Den smyginleddes med en vecka i Belgrad i maj. Ännu mer roligt jobb med fantastiska kollegorna och sjukt galna grejer. Öga-mot-öga konfrontation med vinnaren Dima Bilan och hans fem biffiga livvakter för att få en förklaring på varför hans nakna kropp prydde serbiska skvallertidningar. Dallrande värme, sömnlösa nätter i ett rum varmt som en bastu där man var tvungen att ha fönstret öppet, men med brusande trafik utanför Hotell Moskva dygnet runt. (Förresten, det borde jag ju ha sett som ett tecken. Hotellet i Belgrad hette Moskva. Och det är ju just där tävlingen är nästa år). Jag pratar alltså om Eurovision för er som inte hänger med. Där Charlotte Perrelli kom på delad 18:e plats. Veckan i Belgrad bjöd också på en fantastisk middag med get och andra lokala specialiteter och vargskinn på väggen, på en etnorestaurang som vi åkte taxi i en halvtimme genom mörka och skrämmande kvarter för att hitta till.

Och eftersom fast jobb betyder betald ledighet fick jag och Hjärtat vår första semester tillsammans. Hyrbilen styrde oss till Göteborg och en magisk kväll på Ullevi med Springsteen i högform. Liseberg med Åsa och Daniel, ett bad i Flumride, tropiska nätter, ett regnigt, kallt och överskattat Smögen, räkfrossa i Grebbestad och rosévin hemma hos Ida och Patrik i Degerfors hanns också med innan vi styrde vår kos mot härliga hälsingland och Söderhamn.
Några fantastiska nätter ute på en ö i skärgården med fantastiska vänner och vedeldad bastu, kalla bad, kortspel, grillning på stranden (jag får gåshud när jag skriver det här) och båttur till Albertina i Skärså för världens godaste bräckta gravade lax.

När vi kom hem tajmade vi in sommarens varmaste dagar. Och precis som i triss-reklamen hände det plötsligt. Jag fick med mig Hjärtat till stranden. De dagarna som vi tillbringade nere vid bryggan i Huvudsta vid mälaren är de som ligger varmast om hjärtat så här när det är fyra minusgrader ute och bara några timmar kvar av året.

Men innan semestern hann jag ju med att fylla 30 också. Firandet började med familjen en otroligt varm dag i början på juni. Champagne i gräset på baksidan av huset och buffémiddag på solterassen högst upp i huset på kvällen.
Dagarna innan min födelsedag hade jag 30-årskris grande. Ångesten över allt jag inte hade gjort tog ut sin rätt, innan jag insåg att jag faktiskt hunnit med massa saker och att livet inte tar slut bara för att man lämnar twenties something.
Och precis före klockslaget jag föddes blev det alldeles fantastiskt. Expressen hade sommarfest på Kungsholmens ponton, nyhetschefen stod upp, höll tal, alla räknade ner precis som på nyårsafton och sjöng ja må hon leva.
Sen in i en taxi med chefen och fyra andra ner till ett fullsatt Naglo där det beställdes in champagne och shots och till slut var jag så kastrullfull att det bara var att stoppa in mig själv i en taxi för att åka hem.
Väl hemma spydde jag i rabatten, som ett sista statement att 30 inte är det samma som tråkigt.

I slutet av augusti hade jag min stora 30-årsfest. Runt 30 fantastiska vänner hade klätt ut sig och dykt upp på min lilla maskerad. Kvällen var precis så sjukt rolig som jag hade hoppats på, med massa dans till klockan fem på morgonen.
Jag lyckades visst skälla ut de vänner som åkte hem vid fyratiden eftersom jag tyckte att det var så dålig schtil att åka hem så tidigt från min fest! Hehe, förlåt.

I efterhand kan jag konstatera att det inte var speciellt farligt att fylla 30. Speciellt inte när man blir firad tre gånger, varje gång lika fantastisk som de andra.