Hej då Anders
Jag har ju varit i ett sorts thailandsvakum ett tag.
Men jag har fått med mig att den briljanta Anders Paulrud har försvunnit.
Anders var författare och kulturredaktör på konkurrenten. Han gick bort den 6 januari i lungcancer.
Han hade redan lurat döden en gång, när han överlevde den hjärntumör, stor som ett ägg, som angripit honom.
Första gången jag träffade Anders var när jag jobbade som kulturredaktör på Södermanlands Nyheter i Nyköping.
Han var i stan för att prata på en författarkväll, om boken "Kärleken till Sofia Karlsson".
Jag visste egentligen inte så mycket om honom, hade följt med i debatten om boken och sett hans namn på bladets kultursidor då och då.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag, 27 år gammal, ganska nybakad journalist, tänkte att det var ytterligare en tråkig småkåt gubbe med fablesse för unga kvinnor.
Jag hade så fel.
Anders Paulrud var en av de mest fantastiska människor jag har träffat. Han satt där, men sina små sneda plirande ögon, sitt underfundiga leende, sin småländska (eller var det blekingska) dialekt. Smuttade på sitt mineralvatten. Rökte en cigg. Rökte många cigg.
Vi pratade. Och pratade. Om hans bok, såklart, men också om livet. Om vin. Om thailand. Om capri, dit han skulle åka för att skriva. Eller hade han varit där. Jag minns inte riktigt.
Vi pratade och pratade och vilken tur det var att han hade kommit tidigt till stan för när det var dags för honom att gå på den lilla provosoriska scenen kändes det som om vi blivit avbrutna i vårt samtal, och att det fanns hur mycket som helst mer att prata om.
Jag skrev en artikel, och skickade tidningen till honom precis som han bett om. La med en lapp som återkopplade till något vi pratat om. Skrev att vi kanske ses i Asien till vintern, vem vet.
Fick ett handskrivet brev tillbaka. Där han hyllade mig som skribent. Skrev att vårt samtal varit trevligt men alldeles för kort.
Ett år senare började jag jobba på Aftonbladet. Såg Anders i korridorerna så gott som varje dag. Hejade alltid, men pratade aldrig en längre stund. Visste inte om han kände igen mig.
Ville gå fram och säga det, men blev plötsligt blyg nu när vi var på samma arbetsplats. Ångrade mig alltid.
Jag ska hedra hans minne genom att läsa hans böcker. Och tänka på vilken fantastisk människa han var, den där lilla mannen.
Men jag har fått med mig att den briljanta Anders Paulrud har försvunnit.
Anders var författare och kulturredaktör på konkurrenten. Han gick bort den 6 januari i lungcancer.
Han hade redan lurat döden en gång, när han överlevde den hjärntumör, stor som ett ägg, som angripit honom.
Första gången jag träffade Anders var när jag jobbade som kulturredaktör på Södermanlands Nyheter i Nyköping.
Han var i stan för att prata på en författarkväll, om boken "Kärleken till Sofia Karlsson".
Jag visste egentligen inte så mycket om honom, hade följt med i debatten om boken och sett hans namn på bladets kultursidor då och då.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag, 27 år gammal, ganska nybakad journalist, tänkte att det var ytterligare en tråkig småkåt gubbe med fablesse för unga kvinnor.
Jag hade så fel.
Anders Paulrud var en av de mest fantastiska människor jag har träffat. Han satt där, men sina små sneda plirande ögon, sitt underfundiga leende, sin småländska (eller var det blekingska) dialekt. Smuttade på sitt mineralvatten. Rökte en cigg. Rökte många cigg.
Vi pratade. Och pratade. Om hans bok, såklart, men också om livet. Om vin. Om thailand. Om capri, dit han skulle åka för att skriva. Eller hade han varit där. Jag minns inte riktigt.
Vi pratade och pratade och vilken tur det var att han hade kommit tidigt till stan för när det var dags för honom att gå på den lilla provosoriska scenen kändes det som om vi blivit avbrutna i vårt samtal, och att det fanns hur mycket som helst mer att prata om.
Jag skrev en artikel, och skickade tidningen till honom precis som han bett om. La med en lapp som återkopplade till något vi pratat om. Skrev att vi kanske ses i Asien till vintern, vem vet.
Fick ett handskrivet brev tillbaka. Där han hyllade mig som skribent. Skrev att vårt samtal varit trevligt men alldeles för kort.
Ett år senare började jag jobba på Aftonbladet. Såg Anders i korridorerna så gott som varje dag. Hejade alltid, men pratade aldrig en längre stund. Visste inte om han kände igen mig.
Ville gå fram och säga det, men blev plötsligt blyg nu när vi var på samma arbetsplats. Ångrade mig alltid.
Jag ska hedra hans minne genom att läsa hans böcker. Och tänka på vilken fantastisk människa han var, den där lilla mannen.
Kommentarer
Trackback
