Never ending story
Det kändes inte direkt som mars. Det kunde lika gärna varit december, några dagar före jul. Eller november, eller januari för den delen.
Och nu sitter jag vid köksbordet, med en kopp the i väntan på att varva ner och bli trött. Herregud, hur många nätter har inte varit som denna? Hur många nätter och dagar har bara passerat förbi, i menlöshet. Hur många dagar och nätter har gått till spillo, då jag inte har hunnit med att LEVA eftersom allt bara har gått ut på att jobba, sova, jobba, sova? Hur många taxiresor har det inte blivit, mellan Marieberg och Råsunda? Hur ofta har jag inte suttit här, i insomnia. Jag hör Hjärtats tunga andetag ändå hit ut, samtidigt som jag hör grannens klocka slå. Två. Halv tre. Tre.
Jag väntar på tröttheten och jag hör Hjärtats andetag. Vet att han ska upp om bara några timmar, men vill väcka honom. Vill prata. Hålla om. Det där som vi inte har kunnat göra eftersom jag inte har varit här. Det som vi går miste om när jag sitter där, inlåst på en redaktion.
Men jag låter honom sova. Och jag väntar på tröttheten. Med min kopp the, och mina hälsokosttabletter som ska lugna och göra mig tröttare, eftersom jag inte kommit mig för, och nog inte vill, fixa recept på sömntabletter. Vill inte se mig som förlorad riktigt än.
Nyss brände jag mig på ångan från vattenkokaren. Jag satte handen ovanför med flit. Inte för att jag är så korkad att jag inte vet att det bränns. Kanske mest i ett försök att se om jag kunde känna något.
Jag känner mig så avtrubbad. Det här nattjobbet gör mig avtrubbad. Och avskärmad. Från familj, vänner och hela den där niotillfemverkligheten som alla som står mig nära lever i.
Och jag blir sur, och tråkig.
I morse gnällde jag på Hjärtats sätt att putsa fönstren på. Hallå! Han putsade fönstren. På eget initiativ. Han borde fått guldmedalj och belöningssex. Inte gnäll.
Och i morgon bitti kommer jag säkert att skälla på katten för att hon väcker mig. När jag vill sova den där åtråvärda sömnen.
Utanför fönstret faller snön och jag känner mig som nån jävla midnattspoet (minus rödvin och tända ljus typ) och det kunde lika gärna vara december.
Är det december? Har vi gått tillbaka i tiden? Eller framåt?
Har allt det där jag väntat på redan hänt? Har jag gift mig? Varit på bröllopsresa? Är jag på smällen än?
Ibland vet jag inte vad som händer och vad som har hänt.
Och nu vet jag inte hur jag ska avsluta det här. Arbetsskadan gör att jag inte kan avsluta en text utan ett bra avslut. Kan inte bara lämna det helt öppet.
Men hur?
Kanske det här inlägget blir till en never ending story, precis som alla dessa nätter. Dessa förbannade jävla nätter. Av sömlöshet och apati. Kanske.
du har en jättefin blogg och ett jättefint språk till att börja med.
sen vet jag inte om jag ska slita av mig håret eller dunka huvuet i väggen när jag sitter här på andra sidan stan sömnlös över att jag önskar mig allt det där som du har som du inte vill ha...eller klart du vill, men bara för att det är ditt så vill du byta, ändra, tänka nytt...
som du själv sagt...livet är grymt...och jag kontrar med att hålla med men med en twist. det är upp till var och en själv att bestämma sig för om det man har är grymt bra eller grymt dåligt.
nu fick du en kommentar iallafall.
kram på dig!
Förstår precis hur du menar. Man ser aldrig slutet på den här omvända tillvaron. Dagarna bara går och man jobbar och man missar all vaken tid med alla andra. Kan gnälla hur länge som helst om det fittiga med att jobba så här.
