Separationsångest
Jag har aldrig riktigt gillat min efternamn.
Det har liksom känts, jag vet inte, inte bra.
Kanske började det i mellanstadiet när vi var tre med samma namn i klassen och klasskompisarna löste det med att kalla mig vid efternamn, vilket jag avskydde.
Trots detta har jag lite separationsångest nu när jag har bytt/ska byta namn. (Lite oklart om jag har bytt än. När Hjärtat var hos läkaren i går stod det Färsjö i journalen, men i folkbokföringen har jag fortfarande kvar mitt gamla namn.)
Jag har ju trots allt haft mitt namn i nästan 32 år. Och trots att jag har vetat om att namnbytet troligtvis skulle bli av ganska länge känns det som om det är helt överraskande. Va, nu? Jaha, kan man inte vänta lite?
Hörrni ni som har bytt namn, kommer det här att gå över?
Jag vill ju att det ska vara kul det här med namnbyte, och jag blir ju fnissig när jag tänker på det, men det är ändå lite ångest. Av separationssorten. Är det vanligt?
Det har liksom känts, jag vet inte, inte bra.
Kanske började det i mellanstadiet när vi var tre med samma namn i klassen och klasskompisarna löste det med att kalla mig vid efternamn, vilket jag avskydde.
Trots detta har jag lite separationsångest nu när jag har bytt/ska byta namn. (Lite oklart om jag har bytt än. När Hjärtat var hos läkaren i går stod det Färsjö i journalen, men i folkbokföringen har jag fortfarande kvar mitt gamla namn.)
Jag har ju trots allt haft mitt namn i nästan 32 år. Och trots att jag har vetat om att namnbytet troligtvis skulle bli av ganska länge känns det som om det är helt överraskande. Va, nu? Jaha, kan man inte vänta lite?
Hörrni ni som har bytt namn, kommer det här att gå över?
Jag vill ju att det ska vara kul det här med namnbyte, och jag blir ju fnissig när jag tänker på det, men det är ändå lite ångest. Av separationssorten. Är det vanligt?
Kommentarer
Trackback
