Sista dagen i paradiset.
Trots att vi sa att vi inte skulle aka till Koh Samet igen sa hamnade vi har anda. Mae Phim var harligt, men stranden en skrapig och sorglig historia och langtan efter o-liv och det som ar Thailand for mig gjorde att vi hamnade har.
Men den har gangen pa andra sidan, pa den so called top notch-stranden. Det finns bara tre resorts, olika lyxiga och dyra men alla langt over medel i prisklassen. Vi tog sa klart det lyxigaste. Eftersom vi kan och tyckte vi var varda det efter allt hell.

Och det ar sa klart helt underbart har. Smaragdgront klart vatten, vit sand, palmer. Personal som reagerar pa minsta lilla vink och serverar patar pa kaffet fran espressomaskinen och krattar och stadar stranden pa morgonen och lagger sma kolor med smak av jordnot pa sangen pa kvallen nar de vinklar de enorma trapersiennerna och viker ner tacket pa den enorma sangen som har myggnat som himmelsang.
Och maten och drinkarna ar svindyra, tio ganger sa dyra som i Mae Phim men vad gor det nar solen skiner och vi intalar oss sjalva att vi faktiskt har rad. Inga kids, ingen bil, bra jobb and all that crap.
Sa vi ligger dar i solen med de andra paren fran Frankrike och Tyskland och den lilla familjen fran Sverige och den moderna thaitjejen som dricker vitt vin i skuggan och njuter av sin efterlangtade och valbehovliga paus fran sitt sa hektiska jobb i Bangkok.

Och vi pratar med den svenska medelalders paret (eller ar det in fact vi som ar medelalders och de gamla?) fran Norrland och jag ger dem shoppingtips i Bangkok och de blir fortjusta och intresserade nar de far svar pa fragan vad jag jobbar med och jag gar ut med dem i vattnet for att ta de obligatoriska semesterbilderna nar de badar.
Och vi laser vara pocketbocker (snart last ut nummer tva) och vill inte alls aka harifran.

Men i dag ar det sista dagen har for tidigt i morgon bitti tar vi bat och sen buss till Bangkok. Och jag har foljdaktligen drabbats av det jag har lart mig kanna igen som the Bangkok Blues.
Det borjar nagon dag tidigare, i gar, med latt illamaende for att jag borjar tanka att snart ar det slut, den harliga semester. For oavsett hur mycket jag alskar Bangkok och langtar dit och ser fram emot att aterigen fa ga pa mina favoritrestauranger, sola pa taket till hotellet och njuta av kaoset, lika mycket betyder det sista etappen pa resan. Och innan man vet ordet av sitter man pa det dar trista, deppiga, gudsforgatna planet hem. Det dar planet som man far ont i magen av och som gor att solbrannan (den lilla jag lyckat skrapa ihop med tanke pa att forsta veckan regnade bort) flagar av fortare an kvickt.
Sa fortsatter det med annu mer illamaende i dag, den allra sista av de dar dagarna som Mads Mikkelsen tjatar om i reklamen (vilken faktiskt ar inspelad pa ett hotell har pa on, informerade vara nyfunna medelalders vanner fran Norrland mig om). (Och nej, vi har inte bytt emailadresser).
Och sa blir jag pa daligt humor och deppar och stressar over solbrannan som inte ar tillracklig och nu nar en regnskur kom forbi ar det som om hela min varld haller pa att ramna. How dare you, askvader. How dare you komma och forstora min allra sista dag av komplett och fullandad njutning. Shame on you.

Och Hjartat, den dar mannen jag har med mig, han gor sitt basta for att muntra upp. Promenerar en halvtimme i hetta pa daliga grusvagar over on (jo, helt sant!) och sen en halvtimme tillbaka for att kopa mango till mig eftersom det inte finns nagra forsaljare har pa var exklusiva strand och eftersom det ar sasong for sweet mango nu och alla som har smakat den vet att once you go.... ja ni vet. Den ar himmelsk. Och eftersom jag har proklamerat att det enda som kan radda den har dagen ar mango sa lommar han ivag. Han gar for att kopa solkram, ol och vatten men kommer ocksa tillbaka med en solgul, sot och gudomlig pase farsk mango.

Och nu sitter jag har anda och surar och hoppas att regnet forsvinner snart sa vi kan njuta av drinken i solnedgangen den har sista av dagar. For i morgon vantar Bangkok och nar vi val ar dar kommer jag vara glad och njuta, tills jag borjar deppa over att snart, snart ar semestern VERKLIGEN slut och sen ar det ingenting som kan gora mig glad. Men innan dess ska jag deppa lite till med min Bangkok blues.
Nasta gang jag skriver ar jag troligtvis i Sverige. Tills dess, later skater.