Att det ALLTID ska handa nagot nar vi ar ute och reser.
Ar det inte installda tag pa vag till Barcelona eller regn och avmagnetiserade visakort i Grekland sa ar det regn i Miami eller daligt vader i Thailand.
Eller som nu, ihallande regn fran helvetet och de varsta oversvamningarna Thailand har sett pa 30 ar.
Vi landade pa Koh Samui for en vecka sen. Dagen efter stangde flygplatsen och holl stangt i tre dagar.
Det regnade konstant, och da snackar vi inte lite regn.
Strommen gick hela tiden och de sista dagarna var vi utan strom i 48 timmar i strack. Gatorna i Chaweng dar vi bodde och pa resten av on var fyllda med vatten sa man fick vada fram i sina flip flops. Nagra andra skor var inte att tanka pa. Vattnet forsade in i butiker och restauranger. Nar det inte fanns nagon el hade de flesta restauranger stangt och aven butikerna slog igen. Huvudgatan som annars ar livlig lag ode, och pa kvallen helt mork. Pa vart hotell gick det inte ens att spola i toaletten ibland eftersom aven vattnet slutade fungera.

Vi insag att vi fick overge var plan att ta oss vidare till Koh Phangan och Koh Tao, som var annu mer oversvammade och riktade in oss pa att ta oss ifran on. Men bade flyg och batar var installda, sa vi satt liksom dar vi satt.
Nar flygen val borjade ga var det kaos. Vi kom till flygplatsen pa onsdagen, forsta dagen planen gick och det var flera tusen personer som trangdes och koade. Manga hade missat sina flyg hem.
I ca 10 timmar koade vi for att kopa en flygbiljett (eftersom det inte fanns nagon el pa resten av on kunde vi inte boka pa resebyra) och i standbykon. Sent pa kvallen hade vi flygbiljett till i dag pa morgonen och vi lyckades fa plats pa standbylistan. Da hade jag bevittnat folk som slogs, trangdes, grat och var allmant uppgivna. Men med ca 500 namn fore oss bestamde vi oss for att ta in pa ett hotel och forsoka dagen efter. Det var namligen ny lista varje dag, och man var tvungen att ha biljett for att sta pa listan.
Sagt och gjort. Morgonen efter var vi pa plats pa flygplatsen 4.15. Da hade vi (eller ja, taxichaufforen) hunnit med att kora pa en hund pa vagen. Vagen dar det forresten ibland var en halvmeter vatten.

Jag stallde mig i kon och efter ca tva timmar stod vi pa standbylistan. Men eftersom vara biljetter var om tva dagar hade alla som hade missat sina plan tidigare foretrade. Chanserna var inte sa goda.
Sa nar det ropades ut i hogtalarna att thailandska flottan skulle evakuera folk med bat, som de gjort dagen innan fran Phagnang och Tao tankte vi att det var battre an att sitta och vanta. Ca en timme senare satt vi i en militarlastbil pa vag till farjelaget. Det var sagt att vi skulle komma nagonstans till fastlandet och att vi sen fick ta oss vidare pa egen hand. Framme pa piren fick vi vanta. I tva timmar. Sen kom beskedet att det inte alls tankte komma nagon militarbat. Men eftersom de ordinarie farjorna hade borjat ga hade vi tva val. Betala for vanlig farja till fastlandet, eller aka tillbaka till flygplatsen. Vi tog farja.
Problemet var bara att eftersom det var katastrofomrade och oversvammat i Surat Thani dit vi kom gick det inga tag till Bangkok, vilket i normala fall hade varit den basta losningen. Det gick 10-timmarsbussar, men eftersom jag vet att de bussarna ar a)dryga att aka i tio timmar och b) inte speciellt sakra kandes det inte som nagot alternativ. Men det gjorde inte att stanna i Surat Thani over natten heller.
Sa efter lite tjat och sprakforbistringar fick jag av resebyrapersonalen fram att tag gick fran Chumpon, ca 2,5 timmes bilresa bort.
Att ta sig dit skulle forvisso inte bli latt, men de som kanner mig vet att jag ar envis som en gris. Tva timmar senare satt vi pa en minibuss till Chumpon. Jag, Hjartat och resten thaifolk som med storsta sannolikhet betalat en femtedel av det vi fick ge. Resan var ett helvete. Jag trodde jag skulle do flera ganger eftersom chaufforen korde som en tjyv. Men vi kom fram, vi kopte biljetter och vi hann ata en ordentlig middag, forsta maltiden pa ett dygn.
Efter ca 7,5 timmars iskall tagresa i sittvagn kom vi fram till Hualampongstationen i Bangkok vid halvsju i gar morse. Da hade vi varit igang sedan halv fyra morgonen fore.

Vi hade lite olika val var vi skulle aka, men valet foll till slut pa Mae Phim pa ostkusten, ca 3 timmar fran Bangkok. Och har ar vi nu. Mae Phim ar en liten by med en lang strand. Det finns valdigt fa utlanningar har och nu pa helgen invaderas orten av Bangkokbor som badar i klader, dricker thairom under parasoll och sjunger karaoke pa kvallarna. Det ar lugnt och valdigt genuint. Och har ar det vi som ar turistattraktionen. I dag har vi fatt vara med pa bild massa ganger med och utan fnissande thailandare. Alla ville ta kort pa de markliga utlanningarna som satt dar i solen med sin vita hud. Valdigt roligt.
En annan rolig sak som hande i dag var att nar jag lag dar i godan ro och laste min bok, "Hundraaringen som forsvann" (dar de har en elefant) horde ett konstigt ljud, som ett dovt trumpetande. Jag tittade snett bakom mig, och jo, dar stod faktiskt en elefant. Jag trodde forst att jag hade fatt solsting, men nar jag tittade igen sa stod elefanten kvar. Bara i Mae Phim liksom.

What else? Solen skiner, vattnet ar varmt och vi bor billigt i ett stort rum med gigantisk balkong pa ett hotell som sakert var da thing nar det begav sig. I morgon ska vi hyra moppe och aka till en strand som ska vara jattefin.
I detta nu sitter vi och bokar tre natter pa ett snordyrt och fancy hotell pa Koh Samet. Trots att vi sa att vi inte skulle aka dit igen (har varit dar tva ganger forut) sa blev langtan efter vita paradistrander for stor. Och eftersom vi inte fick njuta av den 115 kvadratmeter stora villan med privat infinitypool och jacuzzi som vi bokat pa Koh Phangan (dumma regn!) tyckte vi att vi var varda lite lyx nu. Den senaste veckan har faktiskt varit enormt stressande med oversvamningar och elande.

Jag ska inte saga att det fanns nagot positivt med oversvamningarna, men jag fick bevisat for mig sjalv hur rationell och effektiv jag kan vara. Och hur mitt jobb har lart mig att ta tag i saker och ting.
Dessutom slog jag larm till tidningen, vilket resulterade i tva artiklar - och en direktsand medverkan i P4 Extra med Lotta Brome. De ringde upp och fragade om jag ville vara med live i radio, vilket var lite kul.

Nu ar det laggdags har i Mae Phim. Aterstar att se vilka aventyr vi ar med om i morgon. For helt handelselost tror jag knappast att det blir nar klanen Farsjo ar i farten.