Så mycket kärlek
Det är en vecka kvar till hans ettårsdag. Den ljuvliga lilla pojken med de stora blå ögonen och det tunna ljusblonda håret med en tydlig virvel i bakhuvudet. Det lilla livet som ger mig så mycket glädje varje dag, men också huvudvärk och tandagnissel.
Som oftare och oftare sover 10 timmar i sträck utan ett pip. Som vaknar klockan fem på morgonen och vill upp ur sängen. Som har börjat uppskatta mys och kramar hårt runt min hals och borrar in sitt huvud i håret och lägger sina gosedjur mot sin kind.
Den nyfikna och charmiga pojken som flirtar med allt och alla och lockar fram leende hos vem han än möter. Som med sin vakna blick letar upp någon att charma sig in hos, bländar av ett leende och visar sitt soligaste humör och får alla att falla som furor. Som när han är själv med mamma och pappa får vredesutbrott utan dess like och skriker och gormar argt.
Som redan har tagit 3-4 steg mellan oss och kan stå 30 sekunder utan stöd om han inte tänker på det. Som klättrar upp i soffan själv, börjar dansa direkt när han hör musik och skrattar så han tjuter när vi hittar på olika hyss. Som vi nu kan skratta tillsammans med, åt samma saker. Som just nu sover tungt i sin säng (jinxar säkert detta nu och han vaknar upp inom kort) och jag vill bara gå in och äta upp honom.
Som åt upp varenda smula korv stroganoff och ris till middag, älskar oliver och lätt kan klämma två soft tacos med carnitas från Taco Bar till lunch.
Som avgudar sin pappa och sin mormor och morfar. Som driver sin mamma till vansinne med sin envishet och viljestyrka, men som samtidigt får hennes hjärta att svämma över av kärlek.
Det är en vecka kvar till hans ettårsdag och det är ofattbart att det bara är ett år sedan jag för första gången fick hålla honom i min famn. Vad visste vi då om året som skulle komma, om vad det var för liten person som hade kommit till oss? Vad visste vi om tårarna och skratten? Om oron och skuldkänslorna och känslan av otillräcklighet och nojjorna om man är en tillräckligt bra förälder.
Det verkar som om vi klarat det, det första tuffa året. Tufft med versaler. Men också, till största delen och med ännu större bokstäver, underbart.
Att kärleken till sina barn är det största som finns, och att dela det med den andra personen som är en del av barnet gör kärleken ännu större - det förstår jag nu. Och det är något som jag aldrig vill vara utan.
Åskbollen
I tisdags var vi med mammagruppen på öppna förskolan. Vår mammagrupp är verkligen så himla toppen och vi hänger ofta.
Bebis i utvecklingsfas = åskmoln
Hur som, S berättade att T har varit förfärligt gnällig och jobbig de senaste veckorna. Redan förra veckan när de var här konsulterade vi Bibeln, dvs boken Växa och upptäcka världen och appen the wonder weeks, där första årets utvecklingsfaser beskrivs. Jag visste att Elliot var nära nästa fas och eftersom de andra grabbarna är 1-2 veckor äldre än honom verkade det rimligt att det var just fas som var på tapeten.
M berättade att J likt T var gnällig, fick små utbrott och åt dåligt. Och C skrev på Facebook att G gick omkring där hemma och var jättearg och hade sig.
Fas, fas, fas, sa jag och läste högt ur Bibeln.
Efter sovstunden samma eftermiddag märkte jag en förändring hos min annars så glada bebis. Han klängde, Gud som han klängde. Klamrade sig fast vid mina ben och skulle upp upp upp. Kramade luften ur mig med sina små knubbiga armar när han väl var uppe i famnen. Och gnällde som aldrig förr när jag släppte ner honom.
Jag konsulterade Bibeln och mycket riktigt; han var inne i fasen.
De senaste dagarna har det klängts och gnällts och sovits otroligt dåligt på nätterna. Att han dessutom är förkyld och brottas med växande tänder samtidigt gör ju inte saken bättre.
Och hans temperament! Han får små vredesutbrott när han inte får som han vill, blir arg som ett bi, spänner blicken i mig och gormar och står på. Egentligen lite gulligt, men också påfrestande.
När han är trött blir det ännu värre. Då vill han vara i min famn, men jag får inte vagga. Inte sitta. Inte ligga i sängen och mysa. Bara stå. Helt stilla med den där lilla kroppen i min famn och de små armarna som kramar hårt hårt och huvudet som borrar in sig i min hals alternativt passar på att ta ett bett på lin arm om han är på det humöret.
Så vi står där. Helt still. Tills mina armar värker och han till slut kanske går med på att ligga i sängen och somna.
Min lilla åskboll. För honom är det ingen tröst att jag vet vad som händer i lilla huvudet och kroppen och att det bara är en fas (förhoppningsvis den sista av de sju-åtta de går genom under första året). Men för mamman är det fantastiskt skönt att veta att om några veckor kommer han att vara en liten solstråle igen, som dessutom har lärt sig massa nya saker. Nytt från i går är bland annat att han pekar och säger dä. Och kryper runt i lägenheten och ropar baba när Pappa har gått till jobbet.
Så gulligt att man nästan, men bara nästan, förlåter den sömnlösa natten och vredesutbrotten.
Tre bra, tre dåliga
Tre saker som gör mig glad just nu
Ofrissigt men fortfarande gulligt bakhuvud.
1: Att hela familjen snart kommer att vara lediga tillsammans i flera långa veckor.
2. Att ÄNTLIGEN, efter 10,5 månad, få sova någorlunda på nätterna.
3. Min sons frissiga bakhuvud på morgonen. Gulligaste som finns!
Tre saker som gör mig lite ledsen
1. Cancerskithelvetesjävlaskit.
2. Att Elliots första år och min föräldraledighet har gått alldeles för fort och att vår förlossningsupplevelse gjorde att jag kunde börja njuta av allt alldeles för sent.
3. Vädret den här "sommaren". :(
Obeskrivligt liten
Jag var uppe på vinden för att sortera ut lite bebiskläder att ge till en kompis som väntar barn.
Små gulliga tygstycken i storlekarna 56, 62 och 68.
Och när jag stod där bland påsarna och sorterade så slog det mig hur yttepyttesmå vissa av Elliots gamla kläder var. Så overkligt små.
Lika overkligt som det kändes när jag för ungefär ett år sedan tvättade de där små kläderna och hängde på tork i torkrummet, samtidigt som Pyret sparkade i magen, lika overkligt kändes det nu att han har varit så där liten.
Men jag vet ju hur de där små första kläderna i strl 56 var alldeles för stora på honom när Hjärtat klädde på honom för första gången på BB. Hur vi hade valt hans första outfits med omsorg bland allt vi hade köpt.
I höst är det en annan lite bebis som får bära en del av kläderna. Och en annan mamma som håller en obeskrivligt liten bebis i sina armar för första gången. Magiskt.
Ode to my familj
Föräldrar alltså. Så fint. Mina i synnerhet. Allt de har gjort för mig. Och fortsätter att göra. Så osjälviska. Sätter aldrig sig själva i första rummet.
När jag var typ 8 och såld på My Little Pony och önskade mig ett stort stall letade de upp en annons i gula tidningen, tog bilen till Vällingby (13 mil) och köpte stallet.
Alla gånger de har hämtat på diskon, vid busshållsplatsen, efter krogen.
Hur min mamma förbjöd mig att åka på klassresa till Spanien i nian så att hela klassen i stället tvingades åka till Göteborg. Nej just det, den grejen står ju på minuslistan (men jag hade säkert bara blivit rånad, bränd i solen och blivit ilurad någon våldtäktsdrog om vi hade åkt).
Hur de far kors och tvärs genom Sverige för att ta hand om skräniga barnbarn.
Och nu, hur de har min sömnstrulande son i sitt sovrum för att jag ska få sova. Och han också förhoppningsvis. (Hoppas bara att han inte är lika känslig mot pappas snarkningar som jag är).
Hur de gick upp med honom i morse och lät mig sova till 10.30 som en annan tonåring.
Hur ska man någonsin kunna återgälda sådant totalt osjälviskt beteende? De där virkade grytlapparna man gav som julklapp i femman känns lite avverkade nu.
Outfitakuten
Morsan ska på springbreak. Eller ja, vi är tre kompisar som ska lämna familjelivet för några dagar och åka till Halmstad. Så ja, springbreak.
Vi ska gå på spa. Sitta på uteservering och kolla på folk. Äta måltider i lugn och ro. Sova ensamma i egna sängar. Dricka vin. Inte snyta en enda snorig näsa. Och så ska vi gå ut. Lite otippat visade det sig att jag har krogkontakter i Halmstad, så nu står vi på listan på stans hetaste uteställe på lördag kväll. Häpp!
Men så slog det mig. Vad har man på sig när man går ut nu för tiden? Visst har jag varit ute, på typ middagar och sånt, men det är ju inte så svårt att klä sig för. Men vad har man när man går ut och festar? På landsbygden?
Det blir nog jag som får sätta mig och studera vimmelsajter innan jag packar.
Vill liksom helst inte lätt kunna pekas ut som "36-årig småbarnsmamma som aldrig kommer ut och helt har tappat allt känsla för mode och stil".
Även om det nog tyvärr är den bittra verkligeheten.
Fisk och ärtor med magsaft, mums!
Tre saker som händer i bebisbubblan just nu:
1. Mamman ska åka på springbreak! Eller ja, tjejhelg i Halmstad. Vin, spa, nattklubb, tjejhäng och TVÅ nätter i egen säng utan bebis. Alltså TVÅ! Fatta lyxen! Sista helgen i maj, längtar till månen och tillbaka.
2. Kräks, kräks och idel kräks. Lilleman är magsjuk och har kräkts hela natten och en del även i dag. Inte så jätteharmoniskt att vakna klockan ett på natten av en dusch innehållande panerad torsk, potatis, gröna ärtor, kvällsgröten och lite bröstmjölk på det. Och så hjälplös man känner sig när ens lilla hjärta bara kräks och kräks.
3. Men alltså så bra våra nya interaktiva tider är! 1177 är ju bra och ger råd, men en annan bra grej är bloggen Barnakuten som jag länkar till här. De skriver så bra om vätskeersättning och amning vid magsjuka. Men så hade jag några funderingar, och vet att en av läkarna som skriver den är med i amningshjälpens grupp på Facebook, så jag ställde en fråga där och taggade henne och en timme senare hade jag fått svar. Man måste ju bara älska't!
London baby!
Vi har varit i London! Äntligen äntligen äntligen tillbaka i älskade Londres.
Helhärligt väder, 17 grader och sol typ, pimms vid kanalen, hamburgarmiddag på rummet, stressiga middagar med trött bebis där vi i princip slängde i oss maten och stjälpte i oss ett glas vin och läggdags vid 22 varje kväll.
För jo, det var super att vara i London igen, men nästa gång åker vi nog på en vuxenresa. Det BLIR liksom inte samma sak med en febrig niomånaders. Även om det faktiskt var trevligt ändå. För det mesta. Och mysigt med familjesemester.
Men nästa gång vill jag göra London utan barn.
Det blir i alla fall inte tråkigt
Innan jag fick barn och blev föräldraledig hade jag en bild av föräldraledigheten. Lite som att bara gå runt hemma och slacka, med någon unge där i periferin. Eeh, det var visst lite fel.
Ungen är nämligen väldigt centrerad och något slackande hinns inte med. Hemma är vi nästan aldrig. Minst 3 timmar om dagen är det promenad med vagn, sen öppna förskola, häng med andra mammor, BVC, handling etc etc.
Vore skönt med semester snart.
Händelserika veckor är det också. För någon vecka sen hade vi hunnit med öroninflammation på mamman, ett besök på akuten för att dra ut sex cm lång haricot vert ur bebisens näsa samt den första tanden innan det var onsdag.
I söndags tog bebisen sina första krypsteg, lärde sig att sätta sig upp från magläge och åt kattens torrfoder. Samma dag blev vi spottade på av en kvinna på bussen för att jag ammade. Och i går blev vi utskällda av en joggande tant i Hagaparken för att vi tog upp för mycket plats på gångvägen, hon skrek samtidigt som hon med lätthet joggade förbi (wtf liksom??!).
Dagarna med bebis, aldrig tråkiga.
Alive and kicking. Väldigt mycket kicking faktiskt.
Tiden, det verkar vara sant att den går fortare när man får barn.
Helt plötsligt var den bestämda lilla pojkbebisen åtta månader och mer bestämd än någonsin.
Han ska minsann inte sova när mamma och pappa vill, och han ska visst inte bli matad med sked och äta töntiga bebispuréer. Välling och flaska - eh nej tack.
Carnitas, kyckling i röd curry och tutte - hell yeah.
Gröt? Om humöret faller på. Men hellre leverpastejsmacka. Päron, och mangopuré - any given sunday.
Så där håller vi på och provar oss fram i matdjungeln. Alla de där pureerna som han slukade för några månader sen har vi fått hiva ut och numera äter han ungefär samma mat som vi. Tänder har han inga, men tuggar gör han ändå. Och kniper ihop munnen så hårt han kan när det inte passar.
Förgrymmade onge.
Annars är det ju rätt fett att vara morsa, konstaterade jag och Emma under vår promenad i dag. I en decimeter blötsnö jonglerade vi sovande bebisar i vagnar, hon med sin tvillingvagn. För det ÄR ju det, dagar när allt flyter på och ungen äter och sover. De andra sex dagarna i veckan är mindre hunky dory.
(Sparkandet som rubriken antydde? Det står Elliot för på nätterna när han har bestämt sig för att inte sova. Mammas och pappas kroppar är tydligen väldigt bra att sparka mot.)
Helt normala nätter
Lilleman är inne i det som beskrivs som den värsta fasen under det första året. Det kinkas och grinas och vägras att ätas och sovs otroligt dåligt. Vaknar en gång i timmen och är ledsen.
Till råga på allt har han fått någon maggrej, så två nätter, dock med mellanrum har han kräkts och haft sig. Så himla härligt att vakna av en blaffa spya i ansiktet och byta pyjamas och torka ren bebis, och så när bebis är ren och har torr pyjamas dröjer det cirka 15 minuter och så kräks han igen.
I natt var en sådan natt. Eftersom vi var tvungna att tända lampan för att fixa till allting blev bebis pigg och ville inte sova. Så i stället för att sova gjorde vi följande:
*mätte honom. Han är ca 74 cm.
*sjöng "Blinka lilla stjärna" ungefär 37 ggr. Sista gången growlade vi. Gäller att variera sig.
Vid femsnåret somnade han i sin säng, efter att jag hade vaggat sängen i över en timme. Som tack fick jag kramp i axeln, och en ny spya när han vaknade vid halv åtta.
Till råga på allt har han fått någon maggrej, så två nätter, dock med mellanrum har han kräkts och haft sig. Så himla härligt att vakna av en blaffa spya i ansiktet och byta pyjamas och torka ren bebis, och så när bebis är ren och har torr pyjamas dröjer det cirka 15 minuter och så kräks han igen.
I natt var en sådan natt. Eftersom vi var tvungna att tända lampan för att fixa till allting blev bebis pigg och ville inte sova. Så i stället för att sova gjorde vi följande:
*mätte honom. Han är ca 74 cm.
*sjöng "Blinka lilla stjärna" ungefär 37 ggr. Sista gången growlade vi. Gäller att variera sig.
Vid femsnåret somnade han i sin säng, efter att jag hade vaggat sängen i över en timme. Som tack fick jag kramp i axeln, och en ny spya när han vaknade vid halv åtta.
Dagispanik!
Alltså att det alltid ska vara något. Är det inte sömnlöshet eller matvägran så är det något annat man måste tänka på och noja över. Och just nu är det dagispaniken som har drabbat mig.
Nej nej, vi har inte glömt sätta Elliot i dagiskö, det gjorde vi för flera månader sen. Men gjorde vi det på rätt sätt?
Vi kollade runt lite på nätet, läste brukarundersökningar och valde de populäraste i vårt område typ. Tre privata och ett kommunalt. Så, klart, nu står vi i kö.
Men så läste jag senaste numret av Vi Föräldrar, och i en artikel beskrivs det hur man ska gå tillväga när man väljer dagis (ja, jag vet att det heter förskola nu för tiden).
Man ska visst läsa på om pedagogik och kolla vilken man föredrar. Kolla öppettider, om det är öppet på sommaren osv. BESÖKA förskolor för att känna på känslan. Kolla miljön. Känna sig för bland personalen. Be att få titta på planeringen. Titta på matsedeln. Be om uppgifter om personaltäthet, personalomsättning och personalens utbildningsnivå. Bland annat.
Herregud! Man ska alltså vara någon jäkla Sherlock innan det är dags för dagisval?
Alltså. Elliot ska ju tillbringa mycket tid där, och självklart vill jag att han ska ha det bästa. Man kan byta om det inte är bra, men det är ju så klart bättre att göra sin research innan och slippa massa krångel.
Åh, nu har jag sån ångest över att vi bara tittade lite lättvindigt.
Bör jag tillsätta en utredning? Göra omfattande research. Wallraffa. Göra en slagning på personalen, för att kolla att de inte har några lik i garderoben?
Eller är det att ta i för mycket?
DIY - sova i egen säng
Bloggläsaren Anneline kommenterade på mitt förra inlägg och undrar hur vi gjorde för att få Elliot att sova i egen säng.
Herregud, ska jag, som är osäkra morsan själv, ge råd till någon annan? Ok, jag försöker väl, eftersom jag blir så himla glad när jag kan hjälpa till och eftersom jag gillar när mina bloggläsare ger sig tillkänna.
Så. Hur gjorde vi?
Elliot var ju då en erkänd sängvägrare. Kunde kanske ligga där en kort kort stund eller två, men att sova i sängen, nej nej. Från födseln har vi samsovit, och det gick bra i början. Den första månaden och lite till tyckte jag att vi sov riktigt bra på nätterna.
Men sen hände något, och han började sova som en kratta bredvid mig. Hade svårt att komma till ro och låg och vred sig som en mask. Kände lukten av mjölk men ville helst sova men kunde inte låta bli att snutta, men ville ju inte ha så han blev arg och ledsen och så fortsatte det nätterna igenom. Och ingen av oss fick sova, utom möjligtvis katten som var klok nog att lägga sig i vardagsrummet i stället.
Så, han var redo att sova lite mer själv, men ville inte sova i sängen.
I samma veva började vi att natta honom i vagnen på kvällarna. När pyjamas var på och han var ammad så la vi honom i vagnen och körde över hallmattan tills han somnade. Sen sov han där, oftast i 3-3,5 timme. En gång i 5 (FEM!) timmar. Det här skedde naturligt, eftersom han inte längre somnade vid mitt bröst och kunde sova där några timmar som när han var mindre.
När han vaknade la vi oss tillsammans i sängen, ammade till sömns och samsov. Om det gick bra fick han sova där resten av natten. Om inte provade vi med vagnen. Men det var fortfarande ganska kaosigt.
Så en kväll tänkte jag att jag provar med sängen, och går ut till vagnen när det urartar och han blir hysteriskt ledsen.
Vi gjorde vår nattrutin som vanligt (bada, insmörjning med lugn musik och dämpad belysning, pyjamas, saga, mysa, amma) och sen gick jag in med honom i sovrummet. La honom i hans säng, klappade, sjöng, spelade speldosan. Ingen protest.
Efter ett tag, när han gnuggade i sina ögon och verkade redo att sova testade jag att släcka lampan (vi har en liten nattlampa som lyser hela natten, den var tänd). Lite protester, men inte gråt. Så jag gungade sängen (vyssanlull-tassar från Brio, mycket bra), sjöng, spelade speldosan och han blev lugn. Fortsatte att gunga sängen och spela speldosan. Efter en stund, när andetagen blev långsammare, gungade jag bara sängen. Och när han sov så satt jag bara där ett tag. Sen gick jag ut. Och helt plötsligt hade han somnat i sin egen säng.
Att han sen vaknade och var ledsen efter en halvtimme är en annan historia, det var ett första steg på vägen.
Den första veckan vaknade han efter 30-60 minuter och var ledsen, så jag fick trösta med amning eller annat men efterhand så sov han förbi det. Nu vaknar han oftast efter 2-3 timmar, och då ammar jag honom för natten, sen lägger jag ner honom igen. Han sover inte hela nätter, men vi försöker få honom att sova i sin säng så mycket som möjligt.
Just det, vi har sängen som en sidovagn mot vår säng. Alltså att vi har tagit bort ena sidan, så att det inte blir som en hel spjälsäng utan en del av vår säng.
Så varför funkade det helt plötsligt när han tidigare har protesterat så högljutt? Jag vet inte. Men jag tror att han helt enkelt var redo. Han hade sovit i sin vagn på egen hand ett tag. Vi var lyhörda för hans signaler och lät honom inte ligga och gråta, utan tog det i hans takt. Det tror jag spelade in. Men det är ju en process och vi jobbar fortfarande med det. Men han har somnat i sin säng varje kväll i över en månad nu. Enorma framsteg i min värld.
Anneline, din bebis är bara tre månader och det hade aldrig funkat så tidigt med Elliot, men alla barn är ju olika. Jag vet att det här inte är ett svar du vill ha, jag hatar själv sådana svar, men ni får prova er fram. Om bebis protesterar tycker inte jag att det är värt det. Då får man prova en annan kväll, och ha en plan B om det inte går. Babysteps, det är vad det handlar om tror jag. Jag tror inte på skrikmetoder, utan att försöka följa barnet, men ändå visa att det är du som bestämmer.
Vi fick också tips av BVC att ta varannan kväll, så att båda kan lägga. Så när det väl funkade med sängen gjorde vi så, och båda kan lägga honom nu utan problem.
Så gjorde/gör vi. Det finns säkert massa andra sätt. I senaste numret av Vi Föräldrar beskrev de fyra snälla metoder.
*Somna utan gråt-metoden, efter en bok med samma namn av Elisabeth Pantley. Den använder vi nu för att få honom att somna om själv på natten och sova längre pass.
*Tassmetoden. Googla!
*Stanna kvar-sättet: Man lägger barnet vaket i dess säng, säger godnatt och sätter sig på en stol bredvid sängen och sitter där tills barnet somnat. Om det protesterar kan man smeka eller vyssja men inte prata och inte ta upp. Efter ett par dagar flyttar man en bit från sängen men fortfarande så att barnet ser dig. Om det gråter kan man lugna med sin röst. Och så ökar man avståndet lite för varje kväll, men inte för bråttom och om man behöver flytta närmare igen så gör man det. Målet är att man kan gå ut ur rummet och barnet somnar på egen hand.
*Titta till-sättet: Man lägger barnet i sängen, pussar godnatt och går lugnt ut. Om det gråter går man in igen och försäkrar att man finns i närheten, säger godnatt igen och går ut. Man tar inte upp barnet. Man upprepar så många gånger det behövs.
Kanske kan någon av dem funka för er Anneline? Vissa bebisar behöver mer närhet än andra och vissa somnar tidigt i egen säng. Det har inget med trygghet att göra, ditt barn är lika tryggt (eller snarare mer) om det vill vara nära.
Hoppas att det här kunde vara till någon hjälp, och fråga bara om det är något mer du undrar!
Maktlös och liten
Ok, så bebisen är förkyld för... *räknar* ...fjärde gången i sitt liv. Och den här gången är värre än de andra. Inte för att han är sjukare utan för att vi är mitt uppe i att försöka sätta rutiner. Han har sedan tre veckor tillbaka sovit i egen säng, vilket är ett sådant sjukt stort framsteg. I helgen slutade vi nattamma, vilket gick jättebra tills han blev sjuk.
Nu vill han inte sova i sin säng. Han vill inte äta på dagarna. Han vill bara amma. Men han sover jättedåligt med mig och jag vill inte amma på natten. Inte nu när vi har kommit så här långt.
I natt sa dock mammahjärtat stopp och jag lät honom ligga och snutta hela natten. Ingen av oss sov speciellt bra. Eller alls, faktiskt.
Och nu är jag livrädd att vi har förstört det vi lyckades åstadkomma.
I tre veckors tid har han varit en dröm att lägga i spjälsängen. Somnat utan att protestera. De senaste dagarna har det varit gråt och yl. Mest när jag ska lägga men i dag även när pappa nattar.
Och jag blir så rådvill. Jag hatar att vara förstagångsförälder. Det är vidrigt att inte veta hur man ska göra. Min personlighet vill ha facit. Det är skitjobbigt för mig. Jag vill att någon berättar för mig hur man gör. Och det är ju ännu värre nu!
Nyss vaknade han och var ledsen, bara kort efter att han äntligen hade somnat. Pappa fick vagga och få honom att somna om. Jag börjar så klart genast grubbla. Var det rätt? Borde vi ha tagit upp honom? Borde jag gå in och lägga mig med honom så att han får amma? Jag vill att någon berättar för mig vad jag ska göra. Vad som är bästa sättet. Jag är så jävla rädd för att han ska bli otrygg eller uppfuckad.
Ska det vara så här alltid? När vet man hur man ska göra?
Ni som har barn, hur gör ni när de är sjuka? Är det undantagstillstånd då? Handlar det bara om att ta sig genom natten på bästa sätt, eller håller ni på regler och rutiner?
Avskyr att känna så här. Maktlös och liten. Att inte veta vad som är rätt eller fel. Ännu en grej man inte hade en aning om kom med att bli förälder.
Nu vill han inte sova i sin säng. Han vill inte äta på dagarna. Han vill bara amma. Men han sover jättedåligt med mig och jag vill inte amma på natten. Inte nu när vi har kommit så här långt.
I natt sa dock mammahjärtat stopp och jag lät honom ligga och snutta hela natten. Ingen av oss sov speciellt bra. Eller alls, faktiskt.
Och nu är jag livrädd att vi har förstört det vi lyckades åstadkomma.
I tre veckors tid har han varit en dröm att lägga i spjälsängen. Somnat utan att protestera. De senaste dagarna har det varit gråt och yl. Mest när jag ska lägga men i dag även när pappa nattar.
Och jag blir så rådvill. Jag hatar att vara förstagångsförälder. Det är vidrigt att inte veta hur man ska göra. Min personlighet vill ha facit. Det är skitjobbigt för mig. Jag vill att någon berättar för mig hur man gör. Och det är ju ännu värre nu!
Nyss vaknade han och var ledsen, bara kort efter att han äntligen hade somnat. Pappa fick vagga och få honom att somna om. Jag börjar så klart genast grubbla. Var det rätt? Borde vi ha tagit upp honom? Borde jag gå in och lägga mig med honom så att han får amma? Jag vill att någon berättar för mig vad jag ska göra. Vad som är bästa sättet. Jag är så jävla rädd för att han ska bli otrygg eller uppfuckad.
Ska det vara så här alltid? När vet man hur man ska göra?
Ni som har barn, hur gör ni när de är sjuka? Är det undantagstillstånd då? Handlar det bara om att ta sig genom natten på bästa sätt, eller håller ni på regler och rutiner?
Avskyr att känna så här. Maktlös och liten. Att inte veta vad som är rätt eller fel. Ännu en grej man inte hade en aning om kom med att bli förälder.
Livet ska ju vara en schlager
De senaste sju åren har februari och halva mars bestått av fler nätter på hotell än hemma, fler vakna timmar än sömn, stressiga deadlines, tonartshöjningar, ändlösa dagar i kalla ishallar, minst 10 intervjuer per dag, magkatarrsatacker, skräpmat, sjukt sena middagar, bästa kollegorna, sjukt mycket roligt bar häng, en del fest, och väldigt mycket jobb.
I år är jag hemma med bebis. Det är alltså första gången på åtta år som jag inte åker på schlagerturné. Inga sena nattlämningar, inget mer ringa in till redaktionen och med nöd och näppe få med en text om att säg Shirley Clamp och Magnus Uggla sitter fast i en hiss, eller att brandlarmet har gått på hotellet och Shirley Clamp kommer ut i korridoren i bara morgonrock och skriker: mitt barn, jag måste skydda mitt barn, eller att E-Type blir attackerad av någon galning eller att The Moniker blir attackerad av en dokusåpakändisgalning.
Inget mer sent hotellrumsnattsudd med bästa kollegorna efter en sjukt stressig natt. Inget mer sitta och dunka in texter på efterfesten och sen, när alla texter är lämnade och klockan är efter midnatt äntligen få tid för att äta bara för att inse att buffén är a) härsken eller b) bortplockad.
Medan startfältet i den första deltävlingen i Malmö och halva Timotej hängde vid en chokladfontän i gårkväll somnade jag i sängen med kläderna på medan jag försökte söva om min son genom att amma honom.
I natt, när det festas loss på Le Fil rasoir på Hotell Savoy i Malmö, ligger jag på soffan med öronproppar medan min son i bästa fall sover och i värsta fall skriker med pappan i sovrummet eftersom vi ska sluta nattamma.
I morgon sitter jag inte i ett pressrum på Malmö Arena och gör den speciella uppvärmningen, den som jag och kollegan Lars alltid gjorde, som jag nu har fört över till David, som i år är ensam reporter. Jag sitter och kollar på Melodifestivalen hemma med min son och min man.
Den enda likheten mellan de två världarna är väl sömnlösheten.
Nya tider är ju ofta bra tider, men just i det här sammanhanget sticker det till lite i hjärtat. De här sex veckorna är de yrkesmässigt roligaste på året, och har blivit min grej.
Men nu är Elliot min grej. Vilket är härligt. Men att byta bajsblöjor och gå på babysim är inte så jävla mycket schlager.
Mitt 2013
Lite sent kanske, men jag kan ju inte alltid blogga om bebisen. Så jag snodde det här av Susanne. Det handlar bara delvis om bebisen.
Gjorde du något år 2013 som du aldrig gjort förut?
- Födde barn. - Jag hade inga nyårslöften. I år har jag däremot lovat att vara den en tålmodig och kärleksfull mamma och fru.
- Ja, Frida, Helena, Kerstin, Helene, Susanne, Mattias & Anna, Sven & Anna, Emilie med flera.
Vilka länder besökte du?
-Thailand och Belgien.
Är det något du saknat år 2013 som du vill ha 2014?
-Thailand och Belgien.
- Sömn.
Vilka datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Vad var din största framgång år 2013?
Största misstaget?
Har du varit sjuk eller skadat dig?
- Nej, inte mer än förkylningar och sånt skit.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
- Ledsnare.
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Varit ledsen.
Hur tillbringade du julen?
-Hos mamma och pappa i Oxelösund.
Blev du kär i år?
Bästa boken du läste i år?
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
De bästa nya människorna du träffat?
- Den 18 juli då Elliot föddes.
-Att jag tog mig genom först en helvetesförlossning, sedan en förlossningsdepression sedan sömnlösheten från helvetet.
- Att jag inte vägrade att bli igångsatt.
- Nej, inte mer än förkylningar och sånt skit.
Bästa köpet?
-Resan till Thailand (fast den köpte vi 2012).
Vad spenderade du mest pengar på?
- Elliot.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Jag grät glädjetårar när Elliot föddes. Resan till Thailand gjorde mig också riktigt glad.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?
- Aviciis Wake me up som spelades hela tiden under vår förlossning. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Vad önskar du att du gjort mindre?
Hur tillbringade du julen?
Blev du kär i år?
- Ja, i Elliot.
Favoritprogram på TV?
- Korrespondenterna. Såg överlag väldigt lite på tv.
Bästa boken du läste i år?
-Jag har läst sjukt mycket böcker eftersom jag recenserat för Expressen Söndag. En fick fem getingar, men jag minns inte vilken det var.
Största musikaliska upptäckten?
-Att barnvisor är så svåra att komma ihåg!
Något du önskade dig och fick?
-Lite ytligt, men jag önskade att jag skulle tappa mina graviditetskilon fort, och det gjorde jag på två veckor. Däremot fick jag inte en bebis som sov, vilket jag hade önskat mig.Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
-Var på Expressens sommarfest, höggravid och glad.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
- En bättre förlossning och om jag hade sluppit må så dåligt när Elliot var nyfödd.
Vad fick dig att må bra?
- Elliot, Hjärtat, familjen och mina vänner.
Vilken kändis var du mest sugen på?
- Jude Law, as always.
De bästa nya människorna du träffat?
- Tjejerna i min mammagrupp är väldigt fina.
Mest stolt över?
- Att jag är mamma och hitills verkar klara det ganska bra.
Högsta önskan just nu?
- En hel natts sömn och en utekväll.
2013 - bästa året?
Okej, vad vore jag för mamma om jag inte skrev att Elliot är det bästa som hänt mig och att 2013 är det bästa året eftersom han föddes då?
För hur klyschigt det än låter så är det ju faktiskt så. Han förgyller mitt liv varje dag. Men han har också gjort mitt liv jobbigare och tröttare, det ska vi inte sticka under stol med.
2013 var ett väldans bra år på många andra sätt. Det började i Thailand, och bara det var ju ganska fab. Sen var jag gravid och det var ju helt fantastiskt härligt att få vara det.
Det var så otroligt mysigt att få vänta på lilla Pyret tillsammans med Hjärtat. En underbar tid faktiskt.
Men jag tror faktiskt att 2014 kommer att bli ÄNNU bättre. För nu är ju lillkorven här och vi mår bra och det jobbiga ligger bakom oss. Förhoppningsvis kommer han börja sova lite mer, så att det blir en piggare och gladare mamma här hemma. Och även en gladare fru. Vi satsar på det tycker jag.
Nyårslöften? Att vara glad och kärleksfull mot min familj så ofta jag orkar. Att ta hand om mig och min kropp. Att njuta av livet.
Det räcker så va?
För hur klyschigt det än låter så är det ju faktiskt så. Han förgyller mitt liv varje dag. Men han har också gjort mitt liv jobbigare och tröttare, det ska vi inte sticka under stol med.
2013 var ett väldans bra år på många andra sätt. Det började i Thailand, och bara det var ju ganska fab. Sen var jag gravid och det var ju helt fantastiskt härligt att få vara det.
Det var så otroligt mysigt att få vänta på lilla Pyret tillsammans med Hjärtat. En underbar tid faktiskt.
Men jag tror faktiskt att 2014 kommer att bli ÄNNU bättre. För nu är ju lillkorven här och vi mår bra och det jobbiga ligger bakom oss. Förhoppningsvis kommer han börja sova lite mer, så att det blir en piggare och gladare mamma här hemma. Och även en gladare fru. Vi satsar på det tycker jag.
Nyårslöften? Att vara glad och kärleksfull mot min familj så ofta jag orkar. Att ta hand om mig och min kropp. Att njuta av livet.
Det räcker så va?
Jul jul, strålande jul?
Lillkorvens första jul. Jag har alltid älskat julen medan pappan i huset är så där imponerad. Men nu har vi ju lillkorven här och även om inte han fattar så mycket än ska det bli mysigt att få fira med honom.
Medan han sover i vagnen kokar jag mjölkfri chokladkola, det visade sig ju att han var allergisk mot mjölkprotein.
I eftermiddag ska jag in till stan för lite egentid i form av mani+pedi. Om jag är busig kanske jag slinker in på en pub och tar en öl också. Men schhh, säg inget till pappan.
I morgon ska jag baka saffransbullar med mandelmassa och min traditionella julkaka med frukt och sprit. Mycket sprit.
Det enda som saknas är då snön. Spöregn och 5 plusgrader är ju så där stämningshöjande.
Men, om jag måste välja mellan snö i år och nästa år då korven går och kan åka pulka så väljer jag ju så klart nästa år.
Och en sak har jag lärt mig: det blir jul och Kalle Anka även utan snö. Det var jul förra året också när vi var i Thailand. Dock utan Kalle Anka.
Medan han sover i vagnen kokar jag mjölkfri chokladkola, det visade sig ju att han var allergisk mot mjölkprotein.
I eftermiddag ska jag in till stan för lite egentid i form av mani+pedi. Om jag är busig kanske jag slinker in på en pub och tar en öl också. Men schhh, säg inget till pappan.
I morgon ska jag baka saffransbullar med mandelmassa och min traditionella julkaka med frukt och sprit. Mycket sprit.
Det enda som saknas är då snön. Spöregn och 5 plusgrader är ju så där stämningshöjande.
Men, om jag måste välja mellan snö i år och nästa år då korven går och kan åka pulka så väljer jag ju så klart nästa år.
Och en sak har jag lärt mig: det blir jul och Kalle Anka även utan snö. Det var jul förra året också när vi var i Thailand. Dock utan Kalle Anka.
Vanlig konversation hos oss på kvällarna
Jag: Nu är klockan över sju och pyjamasen är på, så nu är det lugna aktiviteter som gäller. Färdigbusat för i dag.
Hjärtat (i färd med att busa med Elliot): Just det, lugnt och fint.
Tre minuter senare.
Jag: Du, vad var det vi just sa?
Hjärtat, efter att ha hissat Elliot i luften och lekt flygplan: Sorry, sorry. Jag glömde.
Två minuter senare.
Hjärtat, som kommer på sig själv i färd med att låta som ett monster eller liknande: ja just det. Lugnt var det ja.
Chubby checker
Min lilla bebis har alltid varit en sparv. Eller ja, han vägde ju över 4 kilo när han föddes, men gick ner rätt mycket det första dygnet och sen var viktuppgången rätt blygsam.
En lång och smal kille, som sina föräldrar.
Men den senaste tiden har det hänt något. Han är långt ifrån några av sina kompisar, men han har börjat tjocka på sig. Låren har blivit runda och goa, precis som vaderna. Och fötterna ser ut som om de är små kuddar. Sjukt gulligt.
När vi var på vårdcentralen i går eftersom han är sjuk - igen - fick vi inte bara veta att han har öroninflammation. Utan också att han väger 8 kilo. Min lilla sumobebis! <3
En lång och smal kille, som sina föräldrar.
Men den senaste tiden har det hänt något. Han är långt ifrån några av sina kompisar, men han har börjat tjocka på sig. Låren har blivit runda och goa, precis som vaderna. Och fötterna ser ut som om de är små kuddar. Sjukt gulligt.
När vi var på vårdcentralen i går eftersom han är sjuk - igen - fick vi inte bara veta att han har öroninflammation. Utan också att han väger 8 kilo. Min lilla sumobebis! <3
