30+? Skulle inte tro det.

Att fylla 30 var inte så farligt som jag trodde.
Visst jag hade sjuk ångest dagarna innan, men efterhand insåg jag att det inte var så farligt och krisen blev därför ganska kortvarig.

Att fylla 31 var - helt okej. Visst jag var 30 plus, men det är ändå ganska skönt att inte vara 20 längre. Kan jag tycka på en bra dag. Rätt skönt att ha kommit någonstans i livet. Hyfsat veta vad jag vill. Inte ha (fullt så mycket) ångest och osäkerhet över mig själv och livet. Jag jobbar i alla fall på det.

Men 32? Nej. Nu måste jag nog sätta stopp. 32 låter ju så gammalt. Vi kanske bara kan bestämma att jag stannar på 30-31. Struntar i tåget som rusar framåt i expressfart mot tant.
Ska vi säga så? Ja, det gör vi.
På fredag fyller jag alltså inte 32. Jag kan gärna tänka mig att bli firad och få presenter och äta tårta och dricka bubbel.
Men 32 - det fyller jag absolut inte.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0